1878-1935 Kasimir Malevich Gallery In 1904, after the death of his father, he moved to Moscow. He studied at the Moscow School of Painting, Sculpture and Architecture from 1904 to 1910 and in the studio of Fedor Rerberg in Moscow (1904?C1910). In 1911 he participated in the second exhibition of the group Soyuz Molodyozhi (Union of Youth) in St. Petersburg, together with Vladimir Tatlin and, in 1912, the group held its third exhibition, which included works by Aleksandra Ekster, Tatlin and others. In the same year he participated in an exhibition by the collective Donkey's Tail in Moscow. By that time his works were influenced by Natalia Goncharova and Mikhail Larionov, Russian avant-garde painters who were particularly interested in Russian folk art called lubok. In March 1913 a major exhibition of Aristarkh Lentulov's paintings opened in Moscow. The effect of this exhibition was comparable with that of Paul Cezanne in Paris in 1907, as all the main Russian avant-garde artists of the time (including Malevich) immediately absorbed the cubist principles and began using them in their works. Already in the same year the Cubo-Futurist opera Victory Over the Sun with Malevich's stage-set became a great success. In 1914 Malevich exhibited his works in the Salon des Independants in Paris together with Alexander Archipenko, Sonia Delaunay, Aleksandra Ekster and Vadim Meller, among others. It remains one of the great mysteries of 20th century art, how, while leading a comfortable career, during which he just followed all the latest trends in art, in 1915 Malevich suddenly came up with the idea of Suprematism. The fact that Malevich throughout all his life was signing and re-signing his works using earlier dates makes this u-turn in his artistic career even more ambiguous. Be that as it may, in 1915 he published his manifesto From Cubism to Suprematism. In 1915-1916 he worked with other Suprematist artists in a peasant/artisan co-operative in Skoptsi and Verbovka village. In 1916-1917 he participated in exhibitions of the Jack of Diamonds group in Moscow together with Nathan Altman, David Burliuk and A. Ekster, among others. Famous examples of his Suprematist works include Black Square (1915) and White on White (1918). In 1918 Malevich decorated a play Mystery Bouffe by Vladimir Mayakovskiy produced by Vsevolod Meyerhold. Malevich also acknowledged that his fascination with aerial photography and aviation led him to abstractions inspired by or derived from aerial landscapes. Harvard doctoral candidate Julia Bekman Chadaga writes: ??In his later writings, Malevich defined the 'additional element' as the quality of any new visual environment bringing about a change in perception .... In a series of diagrams illustrating the ??environments' that influence various painterly styles, the Suprematist is associated with a series of aerial views rendering the familiar landscape into an abstraction..." (excerpted from Ms. Bekman Chadaga's paper delivered at Columbia University's 2000 symposium, "Art, Technology, and Modernity in Russia and Eastern Europe").  Related Paintings of Kasimir Malevich :. | The house in yellow of View | Harvestman | Red Knight | Two Peasants | Half-length of Female |
Related Artists:
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Maria Chmielowska
painted Nu debout in about 1895
le corbusier
Charles-Edouard Jeanneret-Gris, who chose to be known as Le Corbusier (French pronunciation: October 6, 1887 ?C August 27, 1965), was a Swiss-French architect, designer, urbanist, writer and also painter, who is famous for being one of the pioneers of what now is called Modern architecture or the International style. He was born in Switzerland and became a French citizen in his thirties. He was a pioneer in studies of modern high design and was dedicated to providing better living conditions for the residents of crowded cities. Later commentators have criticized Le Corbusier's monoliths as soulless and expressive of his arrogance in pioneering his form of architecture. His career spanned five decades, with his buildings constructed throughout central Europe, India, Russia, and one each in North and South America. He was also an urban planner, painter, sculptor, writer, and modern furniture designer. Le Corbusier adopted his pseudonym in the 1920s, allegedly deriving it in part from the name of a distant ancestor, "Lecorbesier." However, it appears to have been an earlier (and somewhat unkind) nickname, which he simply decided to keep. It stems from the French for "the crow-like one". In the absence of a first name, some have also suggested it suggests "a physical force as much as a human being," and brings to mind the French verb courber, to bend.